Det var ett tag sedan sist.. Man kan säga att jag varit en aning frånvarande. Jag har helt tappat inspirationen att blogga, och faktum är att jag även tappat en hel del inspiration med hästarna över lag. Den kryper tillbaka nu, sakta, sakta och jag hoppas att jag finner den snart igen för detta tillståndet är mycket tröttsamt... Anledningen till denna trötthet och borttappade glädje, är att jag var med om en ganska allvarlig ridolycka för snart en månad sedan. Det var mitt eget fel. Jag var övermodig, dum och oförsiktig. Kände mej kaxig och säker i sadeln på varenda häst jag satte mej på. Äsch, inte får de av mej i första taget, och jag är bra på att kvickt anpassa min ridning så att hästen känner sej trygg med mej på ryggen. Och skulle den braka iväg, ja då sitter jag kvar! Så tänkte jag... Men ibland hjälper det inte att man är en skicklig och lugn ryttare. Om hästen får sadeltvång och reser sej tills den slår runt, ja då hjälper det inte att man har bra balans eller kan slappna av i sadeln. Då ramlar man handlöst före rakt ner i marken. Och man slår sej. Man slår sej så in i he--te...
Jag blev rädd. Skräckslagen faktiskt. Och skräcken har satt sina klor i mej. Min hjärna säger - det är lugnt, du kan detta, du klarar det. Min kropp reagerar med darrande knän och bultande hjärta. Jag är så innerligt glad att jag har flera hästar i stallet att rida. Att jag inte MÅSTE sitta upp och rida på just den hästen. Jag känner just nu att jag aldrig vill sitta på den igen. Någonsin! Men jag rider Hugo, och saluhästarna och andra hästar som jag känner mej bekväm på. Jag är förnuftig, tar säkerheten först och longerar hästarna innan jag sitter upp. Jag ser till att utrustningen sitter perfekt, sadelgjorden ordentligt spänd, hästen lugn. Verkar hästen inte lugn, ja då blir det bara longering den dagen. Fegt? Kanske det... Men just nu finns det ingen annan väg för mej att gå. Jag behöver känna glädjen i ridningen igen. Den lustfyllda känslan när hästen dansar för små fina hjälper. Som väl är gör Hugo det just nu. Han är MED mej och han ger mej så otroligt mycket glädje. Jag älskar den hästen och känner en kärlek och tacksamhet för att han är hygglig och tar hand om mej, även när knäna darrar lite och sistsen blir spänd. Han bär mej tryggt ändå.
Igår kom jag hem från en välbehövlig semester på Mallorca. Jag har vilat mej och latat mej och ätit oförskämt mycket och god mat. Gått upp två kilo. Läst. Känner mej lite piggare och lite mera sugen på hästarna. I natt fick jag det oerhört glädjande beskedet att Hugos förstfödda, har kommit! Carina Nordlig, uppfödare till Nieto och ägare således till Nietos mamma Nefertite, meddelade i morse att hon fått ett stoföl! Så otroligt kul! Hoppas hon får sina föräldrars fantastiska temperament och ridbarhet! Jag avslutar med denna glada nyhet, lite bilder, och hoppas att inspirationen snart kommer tillbaka till mej. Vi hörs! // Sara
Sofia
24 april 2016 21:09
Om det är en liten tröst, så ä alla dina känslor helt normala! Även ja har voltat runt med häst. Ibland tänker ja att det ä ett under att man lever. O dom kalla kårerna sitter i länge o dom gör sig otrevligt påminda första gången hästen lämnar båda framfötterna från marken. Men, det går över. Du ä otroligt duktig o det är alltid ett nöje att läsa din blogg (så ja hoppas verkligen du hittar lite inspiration snart) . Sköt om dig o kom ihåg att hästar/ridning ska vara roligt 😊
Sara
24 april 2016 22:05
Tack... ?
Johanna
25 april 2016 08:34
En ryttares värsta mardröm att volta med en häst 😩! Vet hur du känner dig och vet hur det känns när skräcken sitter i. Låt det ta sin tid, sakteliga kommer modet tillbaka 😉, men skippa den hästen.
Sara
25 april 2016 21:53
Tack ??
Ingela R
25 april 2016 11:35
Åh, det är hemskt när man känner det så. Men som Sofia skriver så går det över sakta men säkert om man inte rider "den hästen" utan tränar upp sitt lugn på de trygga hästarna.
Jag har själv gått runt 3ggr på samma häst och fått hästen över mig varje gång. Mina änglar har vakat över mig och utfört under så jag bara har blivit mörbultad utan svårare skador. Men efter det har jag inte ridit den hästen mer och det tog närmare ett år innan jag satt upp utan att känna hjärtklappning.
Nu går det ju åt varmare tider och dagarna blir längre och längre njut och ta det lugnt med hästarna. Arbeta dem från marken istället. Snart kommer ridsuget tillbaka på heltid.
Skynda långsamt och tänk på dig själv och ditt eget bästa först.
Sara
25 april 2016 21:53
Tack ??
Cecilia / Carmen
25 april 2016 11:42
Grattis till att ha Hugo till hjälp att lugna nerverna. Rädsla är svårt att övervinna! Carmen hjälpte mig efter förra kastav idiot hästen.(18 år sedan.) Rädslan gör sig ännu påmind nu när jag börjat med Cerano, men varje nytt ridpass gör att jag känner mig stärkt och säkrare! Lycka till.
Sara
25 april 2016 21:52
Tack snälla ??
Sanna
25 april 2016 11:46
Jätte trist att läsa detta. Styrke kramar till dig! Tyvärr är det inte riskfritt att jobba med hästar. Speciellt inte inridning och unghästutbildning, även om olyckor kan hända även på andra hästar. Jag har själv upplevt precis samma sak ett par gånger. Än i dag kan benen darra okontrollerat och pulsen ökar även om som du säger hjärnan är lugn.
Det blir bättre med tiden men för mig satte det sig som ett ärr som inte gått ur helt. Jag har aldrig slarvat med varken hjälm eller säkerhetsväst av bästa klass när jag tränar unghästar, även den snällaste. Så snälla Sara börja använd säkerhetsväst! Det är dumdristigt att sätta sig upp utan. Bara den kan göra att du kan slappna av lite mer från din upplevelse. Tyvärr är det just hästar med sadeltvång och där ägarna redan varit med om olyckor och själva backat som de vill ha hjälp med.
Det är då de kommer till mig. Ibland frågar man sig varför jag jobbar med detta? Är mitt liv mindre värt än andras? Men jag har valt det själv för att kärleken till hästarna ger mig så mycket tillbaka.
Lycka till!
Sara
25 april 2016 21:52
Jag håller fullständigt med dej och jag ska faktiskt investera i en väst.
Tack ??
Charlotte (B)
25 april 2016 20:41
Kära Sara, härligt att höra av dig, vi är nog många vänner och bloggläsare som oroat oss och som saknat dig och vant oss vid att dagligen läsa din fina och alltid så intressanta blogg!! Också härligt att du inte verkar ha fått bestående fysiska skador. Det adrenalinpåslag som får knän att darra och hjärtat att bulta är ju helt naturligt, men tar lång tid att arbeta bort. Hoppas att du finner styrkan och får tillbaka glädjen med hjälp av några trygga hästar. Stor kram Charlote
Sara
25 april 2016 21:51
Tack söta snälla C ??
Elisabeth
26 april 2016 07:10
Vill bara skicka en hälsning, hästar med sadeltvång är så otäckt. De blir så desperata, helt hopplöst att bryta. Tur att du inte skadade dig värre fysiskt kram
Sara
26 april 2016 16:59
Tack ??
Malin
26 april 2016 09:10
Har verkligen saknat dina inlägg när du varit frånvarande ett tag, din blogg är en av få jag går in på varje dag! Det är så roligt att följa din vardag så jag hoppas att du återfår inspiration och vill fortsätta dela med dig. Jag förstår hur du känner, även jag har varit där. Jag hade b.la en häst för länge sedan som var opålitlig i trafiken, och jag har än idag svårt att lita på hästar när jag rider på trafikerade vägar. Vissa saker sitter kvar och så är det bara. Skickar en peppkram till dig! Hälsningar Malin
Sara
26 april 2016 16:59
Jag ska försöka hitta skrivlusten igen! Tack ?
Annette
26 april 2016 23:47
Man förändras för alltid. Du kommer med stor sannolikhet aldrig mer tillbaka till den Sara du var innan olyckan. Men det innebär inte att du inte kommer tillbaka.
Att frukta för sitt liv i sitt innersta väsen sätter spår som ingen kan ta bort, det sitter för livet. För mig var själva insikten om att jag aldrig skulle kunna bli den ryttaren jag var före olyckan svårast att acceptera, att inte kunna kontrollera sin egen kropp. Inget var "bara" längre. En annan sak som tog ett tag att inse var att jag var rädd för själva känslan över att bli "rädd för mitt liv". Att bli "rädd för sitt liv" är verkligen en skräckfylld upplevelse. Efteråt har jag läst om denna typ av känslor och de är ganska vanliga.
Min räddning var att jag ville verkligen upp på hästryggen igen, jag visste inte hur, men jag bar ständigt en känsla inom mig att jag ville åter träna häst, känna det där sambandet som man får med vissa hästar. Jag hade bara den hästen som var med i olyckan att rida på + en riktigt ostyrig unghäst i stallet så jag blev tvungen att komma tillbaka med samma häst. Jag ägnade många timmar för analys om själva hästen och olyckan och såg till att skaffa mig kunskap och verktyg att arbeta med för att på så sätt arbeta fram nya rutiner som kunde skapa säkerhet och därmed trygghet. Det fick ta den tid som behövdes.
Det var en lång och mödosam resa men i dag är jag djupt tacksam för att jag har varit med om denna händelse och att jag dessutom klarade mig så bra utan livslånga skador. Den har inte bara gett mig en livsviktig insikt om säkerhet bland våra hästar utan även påverkat mig som människa i positiv bemärkelse. Även jag hade änglavakt under olyckan då den lika gärna kunde ha fått en dödlig utgång och än i dag när jag rider ut och jag känner energin i hästen ändras till det mer negativa, flyttar jag ut stigbyglarna längst ut på tån, ifall det smäller så kan jag inte fastna.
Låt det ta den tid det tar men behåll alltid känslan för alla positiva ridpass du haft genom åren. Pressa dig aldrig för långt eller chansa, ett bakslag är inget man vill ha när man har ett sådant arbete framför sig. Låt ingen annan påverka dig gällande vart dina gränser går, för ingen, absolut ingen, vet hur du känner inom dig. När första tanken går genom huvudet "det här känns inget bra, jag borde nog kliva av" så kliver du av. Gör något annat ett tag och kliv upp igen efter en stund. Offra inte ditt självförtroende för någonting som du tycker dig "borde" klara av.
Jag tror på dig Sara och ge inte upp, att känna att man inte vill se en häst igen efter en sådan händelse är nog egentligen ganska sund. Låt det ta tid, suget kommer tillbaka. Jag håller tummarna för dig och önskar dig lycka till
//Annette
Sara
27 april 2016 09:23
????????????
Annette
27 april 2016 11:11
Jag vet inte vad alla dina frågetecken står för i ditt svar, men jag bjuder på det :-)
Sara
27 april 2016 20:09
Oj det skulle vara puss-emojis!! ? det jag ville säga med det är 1000 tack för ditt fina inlägg!
Annette
27 april 2016 23:12
Jaha, det blir ett frågetecken när du gör en sån :-)
Det var så lite, hoppas allt ordnar sig, saknar dina inlägg här på bloggen.
Hanna
28 april 2016 08:51
Älskar din blogg och ÄLSKAR och BEUNDRAR din öppenhet och ärlighet!!
Du är en fin människa som verkligen lever i nuet och inte soppar sådant under mattan som alla andra gör som målar upp en rosenskimmrande värld utan problem på webben. Min nästa häst kommer jag definitivt köpa av dig , du känns så ärlig och rak!!!
Hoppas nu vi får fortsätta följa dig här! Älskar som sagt att få ta del av ditt fina arbete och dina framgångar och även dina motgångar som man så väl känner igen sig i !
Don´t give up !
Kram Hanna
Sara
28 april 2016 19:27
Tack snälla Hanna!!!
Anna-Stina
29 april 2016 08:28
Hej Sara!
Läser alla fina kommentarer å kan bara hålla med övriga skrivare!
Har följt dig på distans sen jag var ner å träffade dig 2008 när jag skulle få föl efter Alferez..och blivit glad över dina fina framgångar med hästarna! :-)
När ngn olycka inträffar sätter den sina spår..(jag har själv "hoppat av" Nova i full fart å brutit alla 5 sidoutskott i ländryggen) men med en trygg häst å kloka beslut som du verkar ta med att skynda långsamt så kommer du fixa detta,det gjorde jag! :-)
Sen kan jag inte förstå utvecklingen som du beskriver att hästarna ska vara färdiga å även "quick fix"! Vart är vi på väg?? Det är ju så underbart att få följa en fölunge till det färdiga "ämnet" som var å en kan prägla sin älskling på!:-D
Önskar dig en god rehab både själsligt å fysiskt å du ska se att glädjen kommer tillbaka!
Många kramar från Norrbotten till dig Sara <3
Mvh Anna-Stina
Sara
29 april 2016 08:35
Tack snälla Anna-Stina! Jag följer dej och dina hästar på FB så vi har koll på varandra!
Kram Sara
Så har vi varit iväg på några LA, jag & Hugo. Förra helgen red jag hela programmet och kände mej nöjd, men på filmen såg vi ut som om Hugo hade tuggumi under fötterna och jag passiv i sadeln, som vanligt, suck... Jag nöjde mej och plockade inte upp h...
Helgen har gått och så är det måndag igen. I fredags var jag en sväng på HFRK, som arrangerade Nationella dressyrtävlingar i dagarna tre. Pepino Dressage & Breeding sponsrade PSG-klassen på fredagen och då var jag givetvis på plats för att titta och ...
