Tänk vad många vändningar ridning har tagit under bara de senaste 10-15 åren. När jag var barn så red man dressyr, hoppning eller fälltävlan. Några få modiga och ambitiösa människor satsade på distans och lite senare så dök även western upp. Klara linjer med hur man red överallt. Man följde TR helt enkelt och ingen ifrågasatte hur man tränsade eller sadlade eller om man hade benskydd eller inte. Så fanns det heller inte en bråkdel av all utstrustning att välja på som det finns idag. 

Eftersom jag sedan ponnyåren övergett hoppningen och helhjärtat intresserat sej för dressyr, och då på mina spanska hästar, så stöter man på ofta på alla möjliga begrepp och frågeställningar. Rider du sån där "barockridning" eller? (vad f-n är barockrinding????) eller är det spansk dressyr du rider? (what??) Kan man tävla med dem på vanliga tävlingar eller finns det speciella för PRE? (öööhhhhh, nej??? jag rider på vanliga tävlingar) Ja listan kan göras lång. Jag måste villigt erkänna att jag är långt ifrån någon expert på de olika "skolorna" inom dressyren som idag finns. Jag håller mej därför ifrån diskussitioner och jämförelser här emellan, då jag inte har fakta. Förstås kan man ju tycka att vissa saker ser väldigt märkliga ut och jag förstår varken syfte eller mål, men säkert tycker dessa utövare detsamma om mej och mina hästar så inte mycket att bry sej om. 

Igår lade jag upp en bild på facebook av Alazano, iklädd kandar. Det blev en stundtals hetsig debatt om varför hästen hade två (!) "bett" i munnen, vilka rörelser den skulle utföra iom denna barbariska utstyrsel och vilket målet med detta var. Helt otroligt, sanslöst och i mina ögon hysteriskt roligt! Jag höll mej utanför debatten men svarade på direkta frågor och följde sedan intresserat de nya kommentarerna. Facinerande...

Den omdiskuterade bilden

Jag själv då, försöker alltså rida dressyr enligt TR (tävlingsregelementet) som målbild. Jag har vill utföra rörelserna och arbeta hästen så att de skulle plocka poäng på dressyrtävlingar och mina idoler och förebilder är Edward Gal, Carld Hester, Patrik Kittel bla. Något vackrare än EG & Tootilas har jag svårt att tänka mej. Jag rider aldrig med hjälptyglar, ytterst sällan sporrar och endast spö som en förlängd skänkel att peta med. Jag rider med mycket mjuka händer, använder inga klämmande skänklar eller drivande säte utan arbetar med små snabba hjälper hästen för att få den självgående, med glädje och ibland lite bus. Jag tror att jag t.o.m är ganska bra på att få hästarna att gilla sitt jobb! Jag beundrar folk som rider sina hästar helt utan utrustning och får dem att dansa. Det är ett underbart samspel att se! Svårt att få det att passa med min verksamhet eller tävlingsdrömmar dock. Därav håller jag fast vid min sadel & mina huvudlag. Idag har jag en häst i stallet som är utbildad akademiskt (om jag inte missuppfattat något) Denna hästen har i mina ögon NOLL bjudning, NOLL självförtroende, tappar sina naturliga rörelser, swung och bärighet och vill helst bara krypa ihop och inte ha någon som helst kontakt med bettet. Helst vill den röra sej i någon gångart som är mellanting mellan skritt och trav. Jag kallar det att takta, men misstänker i detta fallet att den har fått lära sej denna typ av förflyttning framåt.    Den är väldigt skev/sned och kan överhuvudtaget inte gå rak på ett spår. Eftersom den inte bjuder framåt så åker bakdelen hit och dit i varje hörn eller sväng. Den är väldigt spooky och minst sagt svår att sitta upp på. Hmm, vad mer? Jo hästen är fantastisk och jag tror verkligen på den! Men i mina ögon så har jag ett "hästjobb" framför mej för att få ordning på den...

Frågan är, om hästarna idag har det bättre eller sämre med alla experter som finns överallt och som predikar sin religion? Jag vet inte. Jag iaktar och observerar och tycker det är underhållande och intressant. Under tiden är jag salig i min "tro".